mygreen

Som rubriken lyder.. hur är det att vara mamma? I stundens hetta så har jag en liten kille som är skitförbannad och inte riktigt vill sova. Vågar man då skriva om hur det är att vara mamma? Trots alla svårigheter och trilskande så är det bland det bästa att få vara mamma. Jag och Emil har ju alltid velat bilda familj och det har varit en fas i livet som vi väntat och längtat efter. Då kan man ju tycka att eftersom man alltid önskat sig detta så ska man vara förberedd och okej med allt det jobbiga som barn faktiskt innebär. Vi var väldigt förberedda och har haft en klar bild över hur vi ska göra o.s.v. Här kommer sanningen. Hur mycket man än planerar och tänker på hur detta ska bli så blir det helt omvänt iallafall. Det är precis som att man är en sådan där liten snöglob och någon ställer sig och skakar den tio gånger. Det är kaos, rörigt, lite yrväder och saker och ting flygs hit och dit. Trots detta är det ju så förbaskat vackert och så kan jag väl med mina ord förklara hur det är att ha barn.

 

Vår lilla (läs stora) kille är en glädjespridare samtidigt som han är väldigt envis. Redan vid denna ålder så vet han exakt hur han vill ha det och så ska det också vara. Det är också helt ofattbart hur en bebis på sex månader kan vara starkare än en kvinna på 26 år. Även om man tampas och kämpar för att få lite lugn på lillkillen så vill man nästan alltid bara ta upp honom i sin famn när han somnat. Är inte det lite knas? Jag tror att alla vet om att det inte endast är en dans på rosor med de små liven men det är värt varenda minut, så mycket kärlek man känner. Sen ska jag vara ärlig, jag trodde faktiskt att det skulle vara lättare. Eller kanske inte lättare "uppgifter", (alltså allt man behöver göra när man har barn), men jag trodde att det skulle vara lättare att komma in i det hela. Jag kan fortfarande inte släppa taget om min trötthet och mitt behov att få sova på morgonen. Det är ju inte så ofta barn vill sova till tio, utan det ska vara full fart redan vid sju. Detta har jag jättesvårt för och vill helst att Henry ska förstå det också haha. Vilket pucko man är egentligen. Med tiden trodde jag också att stressen över allt skulle lägga sig, vilket jag inte tycker att det har gjort utan jag får fortfarande panik, blir ledsen och stressar över allt. Att vara orolig är en sak, det kommer man ju alltid vara eftersom ens barn är det viktigaste. Stress däremot det är förjävligt när det kommer till den nivån som man ändå känner. Till er där ute, har ganska många i min närhet som faktiskt är bra på att hantera stress....LÄR MIG!

 

Summan av det hela är att det är helt otroligt att få vara mamma och får vara med om denna resa med alla utveckligssteg som faktiskt finns. Barn ger oss så mycket kärlek utan att ens veta om det. Och till Henry vill jag säga: Mamma älskar dig så, du är helt fantastisk och har varit sen första stund <3.