mygreen

Lite så som rubriken lyder känner jag mig. Jag är tom, orkeslös och slutkörd helt enkelt. Det svider i mig att behöva (måste iof inte göra detta men alltid skönt att skriva av sig) "klaga" på att vara mamma. Man ska, det är jag, superglad över att få vara mamma till Henry, det är ett privilegium. Vissa dagar bara... har sådan lust att gå under jorden. Lillgossen är inne i någon väldigt lång period av gnäll, onöjdhet och allmänt sur. Han vill göra vissa saker, gärna hela tiden och när han inte får detta, då jag faktiskt inte orkar gå runt med honom 24/7 runt hela vårt hem så blir han vansinnig. Han gråter och skriker så fort han inte får som han vill och ja, hur mycket jag än älskar honom så blir jag sååååå trött. Hur ska man göra? Hur ska man orka? Känns som jag gråter lika mycket och ofta som han gör och det blir liksom inte så trevligt. Jag tycker synd om mig själv, inte för att han är som han är utan för att jag inte pallar trycket. Jag vet inte hur man är lugn, taggar ner och bara andas utan min värld sprängs i bitar när saker och ting blir för jobbiga och jag skäms. Så mycket som jag vill ge denna pojken och göra för honom, så kan jag inte ens ge honom lugn och ro. Jag vet, man ska inte använda sig själv som slagpåse men ibland rinner bägaren över jag kan inte annat än att bli ledsen. 

 

Känslosamt och tråkigt inlägg yes, men nyttigt för mig att få "prata" med någon. Thank u computer!